Hur jag lyckas med att alltid försätta mig i lose-lose situations.

Gick hem från jobbet innan lunch idag. Började må illa, skakade och hade hjärtklappning. Försökte ignorera det för ni vet ju hur jag är känslig, efter ett tag gick det upp för mig att jag inte skulle kunna utföra något vettigt arbete idag, och då började jag istället älta hur man egentligen gör för att sjukskriva sig. I mitt huvud innebär ett sådant scenario att jag har dåliga "bevis" på sjukdom, blir skrattad i ansiktet och misstrodd för resten utav mitt liv. Det ultimata när man mår dåligt är att man antingen svimmar eller spyr, för då vill ingen veta av en i vilket fall som helst och man slipper bli förhörd. Lyckades med en härlig liten panikångestattack istället, så då fick jag ju skämma ut mig andra veckan på nya jobbet också, way to make a first impression, kid.

Om folk i mitt huvud var lika snälla som folk är i verkligheten hade jag haft det mycket enklare att leva med mig själv. Om jag hade varit lika snäll som jag är emot andra mot mig själv hade det här förhållandet varit mindre sadomasochistiskt. Jag förlorar hur jag än gör, stannar jag kvar på jobbet när jag mår dåligt så sprider jag dålig stämmning och förstör, men när jag går hem är jag lat, lögnaktig och oduglig. Att vara sjuk är det värsta för man kan varken jobba eller träna och ofta anser man sig vara värd en påse godis eller glass och då blir man extra tjock och fattig.


Tänker lite på Egoboost vs. Emoboost efter idag. Kan hålla med båda lite, tycker jag emoboostar och egoboostar mig själv samtidigt, deprimerad men lycklig är min allmänna sinnesstämning. Å ena sidan tycker jag att den som mår dåligt ska få göra det, och framför allt få synas när hon gör det. Kan absolut inte hålla med Bella om att Quetzala romantiserar sin depression när hon skriver om den, man romantiserar liksom inte bara för att man skriver vackert. Däremot kan jag tycka att den fula sorgen inte får riktigt plats, det blir ju automatiskt vackert när en snygg, smal glömmer bort dagens alla mål och sväljer ner sina piller med kallt kaffe. En knubbig tjej som hanterar känslorna genom att trycka i sig ett par kilo billigt Lidl-godis är liksom alltid bara en karaktärssvag tjockis, men det är ingenting jag tänker beskylla på någon enskild.

Bella får nog fler tjejer att må dåligt än vad Q gör hur som, kan själv ofta känna att livet är över och att jag redan nu misslyckats eftersom att jag faktiskt inte basar över ett imperium med mitt namn på, fast Bella ska ju inte få skulden för att hon skriver om sitt liv. Ska jag komma fram till något så tycker jag att det är fel både att skita i att göra i karriär, men även att det är fel att skita i vikten (ha!) av att vara smal.