Är tillbaka på jobbet nu efter tre veckor sjukfrånvaro. Jag är på-riktigt-deprimerad och äter medicin, har haft regelbundna panikångestattacker och har typ blivit agorafobisk så pass att det handikappar mig. Det är bättre nu, gick ju som sagt till jobbet, men det var jobbigt som fan och tänkte såklart "kanske ska spendera dagen med att hoppa från en bro istället?", förstås på mitt överdramatiska sätt, men men, sån är jag.
Jag är deltidssjukskriven nu och två veckor framåt, så jag behöver inte vara på jobbet hela dagen, thank god for that! När jag var och pratade med läkaren i fredags så var jag ganska glad hela dagen för att jag slapp bråka med dem mer och dessutom fick den medicinen jag villa ha, trodde typ allt var över och att det skulle vara skoj på jobbet igen, men så var det inte. Hade tänkt att jag kunde gå och träna efter jobbet men det gick inte heller, var helt slut i kroppen efter att ha pratat med typ 30 pers på telefon samt ha blivit sedd av en massa människor på kontoret.
Hoppas bara allt kan bli bra igen, för länge en kunde jag tänka att folk som var deprimerade bara låtsades för att de var lata, vet nu att det här inte är något man låtsas ha för att det är slappt att ligga hemma. Det är jobbigt att jag har tänkt så innan för det gör att jag ständigt ifrågasätter mig själv, kan liksom inte slappna av eller vila som man ska göra när man är sjuk, för hela tiden tänker jag "du låtsas bara, du är bara lat, upp och hoppa, allt handlar om inställning". Hatar samhällsklimatet som är nu och skäms ihjäl över att jag hjälpt till att rösta fram den här pissregeringen.
No comments:
Post a Comment