Konsumtionssamhälle

Jaha, ska JAG prata om det här nu? Det är ju jävligt passande när jag är något sorts poster child för slit-och-släng-kulturen. Har så blandade känslor de otaliga gånger jag likt tomten vallfärdar till Stadsmissionen för att skänka bort sånt som bara är so last year. Det är väl ändå bra att jag faktiskt sänker sakerna, och att det dessutom är rätt fina grejer ibland som fanns att köpa i butik förra året och dessutom är i princip i nyskick och använda max ett par gånger, men jag skäms ändå för att jag HAR så mycket jag kan skänka bort. Försöker bättra mig, handla dyrare och vara kär i allt jag köper, handlar aldrig på H&M eller Gina Tricot längre, för jag vet att jag hunnit tröttna redan innan jag kommit hem.

Häromdagen såg jag en äldre dam med två små pojkar i tunnelbanan. Pojkarna stod böjda över en Guitar Hero-kartong och läste entuastiskt på baksidan av paketet, damen stod mest bredvid och såg glad och lite stolt ut. Blev helt hjärtkrossad när jag såg "Playstation 2" skrivet på sidan av kartongen. Ville börja gråta för att det var så sorgligt. Sen blev jag sur på mig själv och sur på världen. För några år sen hade jag också kunnat bli sådär glad över ett nytt tv-spel, även om det inte var till den absolut senaste konsolen. Eller vara nöjd med min iPhone 3GS trots att fyran hade kommit ut. Det känns långt borta nu, för när man har börjat bli en sån som ska ha allting som är nytt så måste det vara så, och allt annat är bara fel. Pojkarna jag såg var jätteglada över sitt nya spel, men jag kunde ändå inte låta bli att tycka synd om dem för att de inte har den senaste konsolen, vad fan är det för något?! Skäms över det, såklart.

Märker det här väldigt mycket på jobbet också, för jag arbetar ju för ett telefonföretag (på kundservice) nu och nu för tiden så får man ju en telefon om man tecknar ett nytt abonnemang. Det har blivit så annorlunda med telefoner, när jag var yngre var det något väldigt dyrt och fint som man skulle vara försiktig med, man fick en ny om den gamla gick sönder eller blev stulen, inte bara för att det fanns en ny modell. Jag pratar med folk ibland som blir sura för att de inte kan få en ny telefon, MEN EN NY HAR JU KOMMIT UT! Plötsligt är den gamla värdelös. Menar inte att prata illa om de människorna, det är bara så annorlunda nu. Man ser inte en telefon som en dyr pryl för flera tusen, utan det är något man måste ha och har RÄTT TILL.

Alla verkar ha råd med så dyra saker nu, alla har systemkameror, nya smartphones, stor plattskärms-tv. Antar att det är för att vi köper saker på avbetalning nu. Känner mig lurad då, att jag gick på det där med abonnemang och fri mobil, vill inte handla för pengar jag inte har.