Tuesday, January 24, 2012

Frustration

Går runt och är så jävla missnöjd med så många delar utav min livssituation, vet inte hur jag ska göra saker bättre. Vet inte hur man gör, vet inte riktigt vad jag vill. Jag är rätt nöjd med mig själv som person, samtidigt som jag känner till vilka brister jag har i personlighet och utseende, som jag behöver jobba på. På det stora hela rätt så nöjd, fast inte med hur jag ser ut kanske. Eller med hur jag ser ut i ansiktet men inte hur min kropp ser ut. Jag är nöjd med våran lägenhet, fast jag ser saker som behövs göras och det tar tid, är nöjd med själva lägenheten. Tycker om den så mycket att jag inte vill flytta trots att den är för liten. Vill inte bo nybyggt. Är nöjd med mitt förhållande och mitt val av partner, ser inte så mycket som kan förbättras där. Det är jämt och bra och mest trevligt men tillräckligt mycket tjafs för att man inte ska bli misstänksam. Är alldeles precis nöjd med mitt jobb, det är inte världens roligaste men jag vill inte hellre dö än att jobba där, som det kan vara på andra arbetsplatser jag haft. Är egentligen rätt missnöjd med att jobba, fast hade nog varit mindre nöjd om jag bara fick pengar och gjorde ingenting. Kanske vill plugga, men har svårt att leva med tanken på att vara sådär fattig. Kan inte spara in någonstans, behöver min ekologiska mat, mitt gymkort, mitt chanel-smink, mina läderprodukter, behöver arbeta på Jeffrey Campbell-samlingen, just nu är det ingen samling. Two isn't a group. Är missnöjd som fan med att min umgängeskrets innefattar pojkvän och föräldrar, kollegor räknas inte då jag tvingas umgås med dem (har inget emot det, alla är supertrevliga, är fortfarande inte ett självvalt umgänge). Vet inte ens om jag hade uppskattat att ha vänner, alla är så jävla jobbiga ju. Har extremt höga krav, vill inte umgås med folk som är för ocoola eller för coola, vill inte vara over eller underdog, ska vara ganska likställt men hellre att jag är mindre cool. Måste klä sig på ett sätt som matchar bra med hur jag klär mig. Måste ha bra musiksmak. Får inte vara lång, gillar inte långa människor. Får inte vara korkad för då blir jag alldeles matt. Jag vet inte ens vad man gör med sånt där umgänge. Jag vill gå ut och festa. Fast ändå inte för jag dansar fult och jag vill inte att folk ska skämmas för mig. Jag orkar inte med män som kommer fram men kvällen är förstörd om de inte gör det. Att umgås med folk innebär att man äter massa, man måste ta en kaka om kompisen gör det annars känner hon sig tjock. Vet inte ens när detta umgänge skulle kunna ta plats i mitt upptagna schema som består utav jobb, gym och sova. Men jag behöver ju det. Jag vill umgås med folk som är som jag and I'm a rare breed. Ska klona mig själv, ska klona fram en svart tjej med blond utväxt och brunt hår så att vi ser ut som Jing och Jang, sen kan vi gå runt i typ samma stil och vara coola och tycka likadant och vara vegetarianer och gilla att träna och ha samma åsikter om det mesta och lyssna på bra musik.

12 comments:

  1. Du kan ju ha ett extrajobb ifall du pluggar, så är du inte så fattig! Tips! Ett till tips, sluta ha så höga krav på dig själv, det är lite för självdestruktivt, man får liksom inte ut något av det :( Vad jag vet.

    ReplyDelete
  2. Jo det är sant, och så har man CSN också, fast det blir ju mindre än vad jag tjänar nu, sen vill man ju vara ledig ibland också. Sen behöver jag ju kompletera gymnasiet innan jag kan plugga på riktigt, så det är en uppförsbacke som är rätt kämpig då det verkar krångligt att få ta de där kompleteringskurserna, tyvärr :/ Nja, kanske inte, men tänk om man istället har för låga krav och blir helt misslyckad? Hellre att jag mår dåligt och att folk tycker att jag verkar bra, än vara lycklig och lat.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är jättebra att satsa högt, höga krav är otroligt vettigt för karaktären. Men om det nästan hela tiden slutar med irritation på sig själv, missnöje etc, så kan man ju fundera på ifall det är värt att ha SÅ pass höga krav. Sänka kraven ett snäpp gör dig ju inte lat! Men ja, det är väl det eviga problemet med oss tjejer, går inte att vara nöjd hur man än gör..

      Delete
    2. Fast så överdrivet höga krav har jag inte på mig själv ändå, sätter inga mål som känns ouppnåliga osv. Däremot kanske jag tar ut misslyckande på mig själv på ett destruktivt sätt, men jag försöker jobba med det :)

      Delete
  3. Herregud. Det där kunde jag ha skrivit för ett par år sedan. Är btw två år äldre än dig och ett par cm kortare ;)

    ReplyDelete
  4. Är saker bättre för dig nu eller har du bara accepterat det dåliga? Åh vad härligt!

    ReplyDelete
  5. Jag blev oplanerat gravid och mitt barn förändrade mig själv. På många plan. Jag kom ur mina ätstörningar och gick ner i vikt på riktigt och är smalare än någonsin, men hälsosam. Fick några nära vänner. Respekterade min kropp mycket mer och framför allt fick jag något som ockuperade mig från alla destruktiva tankar och ångest som jag fyllde dagarna med. Man har liksom inte tid att bara sitta hemma och ha ångest när man har barn. Studieplanerna klarnar och ja. Fortsättning följer...

    Tyvärr är jag fortfarande shoppingberoende och crave:ar chanel, lanvin och gudvetvad.

    ReplyDelete
  6. Där ser man! Jag hoppas väl jag ska kunna må bättre utan barn i alla fall, om man får säga så, är inte direkt sugen på det nu. Fick du inte jättemycket ångest av att bli större? Försöker tänka på hälsan hela tiden, det är svårt för det är så enkelt att bara dra ner på kalorierna rejält och göra annat, hoppa över måltider osv, får tvinga mig själv ibland för jag vet att man inte ska svälta sig, i alla fall inte jag för mat är för gott! Fick du nära vänner i den åldern eller var det vänner från tidigare?

    Ja men det måste man ju få göra! Blev väldigt glad av din kommentar, det finns hopp typ.

    ReplyDelete
  7. Jo, det var verkligen inte kul att bli tjockare. Asså ända sedan jag blev sambo blev jag tjockare och tjockare, innan höll jag min vikt genom att i princip svälta mig på vardagarna och hetsäta under helgen. Men efter sambolivet blev "vardagarna" mindre och mindre och till slut blev det en ben and jerrys varje kväll. När jag blev prego kunde jag inte fortsätta med det, dels för att jag mådde illa och dels för barnets skull. Så då tränade jag mig att äta som en normal människa, d v s allt i lagom dos hur flummigt det än låter. Jag gick ner alla gravidkilon plus sambokilon med den "metoden" (även om det tog rätt lång tid)och sen för att gå ner ytterligare drog jag ner på carbsen... Svält inte dig. Du är ju redan smal dessutom, fint smal.

    Asså alla människor har ångest då och då, jag tror man (om jag utgår från mig själv) får ångest när man inte är nöjd med tillvaron, man känner liksom att man inte gör något värdefullt med sin tid och sitt liv, så kanske är det just en utbildning du saknar? Något som fullbordar en, något som ockuperar ens tid. Barnet var liksom min vändpunkt, och jag rekomenderar verkligen inte någon att skaffa barn bara sådär som ett botemedel för allt haha, för det är säkert inte så det funkar, utan det är väl olika pusselbitar som fattas för olika människor.

    Jag har alltid undvikit att skaffa vänner dels för som du beskrev det - jag ville inte ut och äta och bli tjock och jag ville inte ut och festa för jag var ändå för ful för det tyckte jag. Tillslut tvingade jag mig själv att börja ta kontakt med folk och utmana mig själv; att istället för att säga nej tack säga ja tack. Och man behöver inte sympatiäta me sin kompis ;) Nuförtiden dricker jag mestadels kaffe på café och jag stör mig absolut inte på det (innan hade jag bara tänkt på den jävla brownien som stirrade på mig) och ingen annan bryr sig heller. Man måste våga ta kontakt med folk. Jag har inte många vänner, men jag har ett få som jag verkligen gillar. Mina nuvarande vänner blev jag vän med runt 21-23 årsåldern. Men det är inte lätt att hitta vänner i 'vuxen' ålder. Jag har ingen kontakt med mina gymnasievänner, dels för att jag flyttade från en annan stad till Stockholm efter gymnasiet och dels för att, jag vet inte. Så blev det bara.

    Jag har nu gett dig mina memoarer haha, och har totalt glömt bort dina följdfrågor, så ja, god kväll på dig :)

    ReplyDelete
  8. Tycker det är superfint att vara gravid men tänker att det måste vara jobbigt för man blir vattensvullen osv., måste köpa större kläder och inte bara för att magen är stor. Har som tur är hållt mig på samma vikt hela tiden trots att jag är sambo, men det är inte alltid man har gjort det på det mest hälsosamma sättet. Försöker hitta bra balans nu, har slutat spy (inte gjort det självmant det här året) och försöker låta bli att hetsäta, äta när jag är mätt osv. Går rätt bra faktiskt, så länge jag inte säger att jag inte "får" äta något för då förstörs allt. Fast det är så svårt det där med inga kolhydrater när man är veggo, har skitsvårt att hitta bra och proteinrik mat, äter inte ägg osv.

    Ja gud ja, annars är man inte så inressant :) Förmodligen, vet inte riktigt hur jag går till väga bara, vill ha något som en syo men vet inte vad det är för person man vänder sig till för den typen av vägledning när man är vuxen. Haha nej såklart :)

    Försöker tacka ja och vara delaktig, men sen när man är där så är allt så svårt och jag får panik för jag vet inte hur man beteer sig, vad man pratar om osv. Men det är väl något man får öva på, kan ändå känna att det är så trist och "slöseri med tid" när man är på tillställningar och bara typ, går runt och inte vet vart man ska vara och vem man ska prata med. Haha nä, klart man inte behöver men jag kan känna en sådan press, fast i och för sig ska man inte vara vän med folk som inte accepterar att man inte vill äta kakor. Nä, men det finns hopp i alla fall! Det är ju också en bra anledning att börja plugga, måste vara enklare att bli vän med folk som intresserar sig för samma sak, än på en arbetsplats som folk mest jobbar på för att de blev anställda.

    haha, det var bra läsning ^_^ Detsamma!

    ReplyDelete
  9. Herregud människa, sök hjälp!!?? Du verkar ha ett skittråkigt liv, bara tänka på mat och träning och vara på ett jobb som är OK!? Har du ens en mening i ditt liv? Börja lev lite, sänk dina krav och sluta bry dig så förbannat mycket om vad folk tycker. So what att du dansar fult? So what att din framtida vän har annan musiksmak och andra kläder. Det kallas utbyte! Att få ut något av vänskapen! Vad skulle ni snacka om ifall ni var likadana?

    Jag vet inte varför jag läste hela detta blogginlägg (eller varför jag ramlade in på din blogg?) Men kände spontant att jag bara ville få ut detta till dig. Slappna av lite! Som sagt, sök hjälp. Du borde gå i terapi för du har en vanställd bild av livet. Det är inte normalt att tänka såhär kring mat och kring vänner. Du är ändå 21 år, inte 14. Du är vuxen och borde insett dessa saker för länge sedan. Det är faktiskt inte helt normalt att inte ha några vänner vid 21 års ålder. Kanske låter hårt, men du borde förstå att du resonerar på ett väldigt märkligt sätt.

    Ta hand om dig nu, var inte så hård mot dig själv. Gå och köp en bulle eller nåt!

    ReplyDelete
  10. Nä det är inte skittrkåkigt, men det är okey. Grattis om ditt liv istället är skitkul! Nä, men jag hakar mig fram och lär mig nytt hela tiden, kanske blir det softare sen, eller fortsätter vara mediokert. Är ändå glad för mina icke-deppiga stunder. Jag har små saker jag gillar, uppskattar, älskar, gör mig euforisk, allt behöver inte alltid vara fantasiskt. Vad ska jag prata om med någon som har noll intresse för verklig musik? Det finns ett värde i lika intressen.

    Aja, förlåt att ingen vill vara min vän och jag är onormal pga vill inte vara kompis med folk som jag tycker är idioter?! Farligt att slappna av, man kan bli tjock.

    ReplyDelete