Idag har jag kollat på Mia Skäringers show... pjäs... prat? Vad man nu ska kalla det. Alla har pratat och hyllat det så mycket så jag blev ju tvungen. Förstår fortfarande inte tjusningen med henne, gillade henne inte i Solsidan och tycker inte speciellt mycket bättre om henne nu. Antingen har det att göra med att det är någon igenkänningshumor där jag helt enkelt inte känner igen mig, eller så har det helt enkelt att göra med att jag inte gillar värmländska eller värmlänningar överhuvudtaget. Hade kanske legat dubbelvikt på golvet om det bara kunde ha varit en skåning som stod där istället?
Tyckte mest att det hela handlade om hur jobbigt det är att vara kvinna och försöka vara så perfekt hela tiden, jag kan inte känna med henne för jag trivs i min strävan efter perfektion. Jag är medveten om att jag aldrig kommer att bli perfekt, men jag gör saker som jag tycker gör mig till en bättre människa och det får mig att må bra, gör jag inte de sakerna så mår jag ganska dåligt och då ser jag till att inte lata mig nästa gång för då slipper jag ju må dåligt, behöver inte vara krångligare än så.
Nu har ju jag i och för sig hittat en rätt bra balans på det där, och förut gick jag mest runt och hatade mig själv oavsett hur "duktig" jag varit, för en banan är ändå en banan och det är inte alltid en timmes träning räcker för att man ska ha någon som helst rätt att andas. Kanske är det bra att jag hade så pass ouppnåliga krav på mig själv förut för nu kan jag plötsligt "nöja" mig med att ha ätit vanlig, tillräckligt nyttig mat och tränat en timme, behöver inte ens vara den mest förbrännande aktiviteten. Och det är ju knappast önskvärt att alla tjejer ska gå runt och vara mycket ätstörda i fem år så att det kan ha ett sunt förhållande till sin duktighet när de är 20.
Tycker ändå att folk ibland gnäller lite för mycket, kan man inte bara ha lite ångest? Måste man acceptera sig själv så jävla mycket efter en helg av svullande? Är ändå tacksam för att jag har haft ätstörningar så länge för det gör mig till en bättre människa än de som köper kanelbullar i skolans cafeteria utan att blinka. Det är ju ändå bra att man mår lite dåligt ibland och har en självkänsla som bygger på att man faktiskt presterar, hellre det än att man är lat och ful och inte åtar sig någonting.
"Är ändå tacksam för att jag har haft ätstörningar så länge för det gör mig till en bättre människa än de som köper kanelbullar i skolans cafeteria utan att blinka."
ReplyDeleteDu är fortfarande ätstörd va?
Sen spelar det ingen roll hur smal du är, för du kommer ALDRIG att se ut som Kenza.
Beror väl på vem man jämför med.
ReplyDeleteNej jag vet det vad det nu har med saken att göra? Har väl inte sagt något om kenza överhuvudtaget? :S