Det handlar om inställning

Jag vet inte om jag är optimist. Vaknar och är helt jävla överlycklig varje morgon. Allt är bra, jag har tid för mig själv, känner mig fin innan dagen har förstör mig. Är så nyfiken på vad den kommande dagen kan tänkas ha i sitt sköte, kanske ett litet sköte? Sen blir jag lite mer nedslagen för varje timma som går. När det är läggdags har mitt sinnesläge blommat ut till fullvuxet hat, främst riktat mot mig själv för att jag varit en sådan värdelös ursäkt till människa ännu en dag. Ja. Vad ska man säga, ville få ner något vettigt med tanke men jag bara förgås av självhat här och vill gråta men jag ska laga färdigt middag och sluta vara vid medvetande. Så kan jag vakna imorgon och vara sådär lycklig igen. Troligt.